Gravskändning!

Hösten är bland det vackraste på året! Trots att jag är bitter mot kylan
så känner jag mig mer romantisk på något oförklarligt sett. Jag får fjärilar i magen såfort jag ser ett värmeljus brinna i höstmörkret, och alla löven som faller i flammande färger värmer upp min kroppstempuratur! Men att sakna någon såhär års är ibland det värsta som finns!




Jag har varit på min morfars grav ikväll och satt ett ljus, och som vanligt så upprymdes känslor i ämnet och jag började att falla i gråt. Trots att jag inte var min morfar så nära in på livet de sista åren innan han försvann, så känner jag att jag älskade honom. Han tog alltid väl hand om mig när jag var liten. Jag önskade att tiden innan hans död kunde spolas tillbaka, så jag verkligen kunde säga till honom hur mycket jag uppskattade hans stöd. Men det är försent nu!

Hursomhelst så satt jag vid gravstenen runt 4timmar och tänkte tillbaka på gamla minnen och när klockan strax hade hunnit slå 02:00, så gick jag vidare!

Posted in: grav, höst, minnen, morfar, saknad, sorg, tid

Uppskuret: